Ny sammanhållen kompetenspolitik

Sverige befinner sig mitt i en allvarlig kompetenskris. Företagen kan inte rekrytera de medarbetare de behöver. Detta sker samtidigt som arbetslösheten är hög – och Sverige satsar stora resurser inom både utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Det handlar både om matchningsproblem på arbetsmarknaden och ett för litet utbud av yrkesinriktade utbildningar.

Slutsatsen är uppenbar för oss inom Almega Utbildningsföretagen: systemet för kompetensförsörjning fungerar inte. Det måste genomgå en helrenovering. Sverige behöver en ny, sammanhållen kompetenspolitik. I denna rapport analyseras bakgrunden och orsakerna till den nuvarande situationen och pekas på ett antal angelägna reformer.

Anslaget i rapporten är brett; den skärskådar och reflekterar kring flera övergripande aspekter av kompetensförsörjningen, inte minst utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken. Reformförslagen ligger inom ett antal områden som kan ge stora effekter på kort och medellång sikt.

Som bransch- och arbetsgivarorganisation för vuxenutbildning och livslångt lärande ser vi och våra medlemsföretag varje dag bevis på vad utbildning och kompetensutveckling betyder för individer och företag. Vi ser när individer växer som människor genom utbildning och hur företag kan expandera. Samtidigt ser vi hindren: företag som inte vet hur de ska engagera sig i utbildningar, utbildningar som inte handlas upp, företag som inte har råd att investera i medarbetarnas kompetensutveckling eller anställda som förmånsbeskattas när företagen investerar i deras kompetens.

För oss är det obegripligt att vi inte är bättre på att ta till vara individers vilja att göra karriär med hjälp av utbildning eller på att ge världens bästa förutsättningar för företagen att investera i medarbetarnas kompetens. Det är därför vi tar detta initiativ – att få till ett paradigmskifte så att Sverige blir världsbäst på att tillgodose näringslivets kompetensbehov.

Nästa år, 2026, går Sverige till val. Hur det svenska systemet för kompetensförsörjning ska renoveras förtjänar att bli en av valets huvudfrågor. Almega Utbildningsföretagen hoppas att denna rapport kan bli startpunkten för en viktig debatt – och leda till handling. För Sverige kan inte vänta på en ny, sammanhållen kompetenspolitik för att ge bättre tillväxtmöjligheter för alla arbetsgivare!

Stockholm den 12 maj 2025

Per Hammar
Branschchef, Almega Utbildningsföretagen

Sverige satsar mycket stora resurser på kompetensförsörjning. De totala kostnaderna för utbildningsväsendet uppgick 2023 till 476 miljarder kronor, vilket motsvarar 7,7 procent av BNP. För arbetsmarknadspolitiska program och insatser uppgår kostnaderna till drygt 7 miljarder kronor.

Samtidigt är kompetensbristen i näringslivet akut. Svenskt Näringslivs senaste rekryteringsenkät är tydlig: sju av tio företag har svårt att rekrytera, och vart fjärde rekryteringsförsök misslyckas helt. Systemet för kompetensförsörjning fungerar inte. Företagen drabbas och kan inte växa när kompetensförsörjningen misslyckas.

Vad beror det på att Sverige år efter år inte kommer till rätta med problemen och bristerna i kompetensförsörjningen? En central förklaring är att systemet för kompetensförsörjning är splittrat och att det saknas en samlad strategi. En rad olika myndigheter och institutioner genomför insatser och bedriver utbildningar. Trots att ambitionerna sammantaget är höga blir satsningarna inte tillräckligt stora eller effektiva. En stor brist är att yrkesutbildningssystemet är alldeles för svåröverskådligt för företag som vill samarbeta med yrkesinriktade utbildningar.

Vår slutsats är därför att det krävs en ny, samlad strategi för Sveriges kompetensförsörjning – en ny sammanhållen kompetenspolitik. Det är en kompetenspolitik som sätter företagens behov i centrum – inte de enskilda utbildningsformerna. Med målet att kompetenspolitiken ska bidra till ökad tillväxt för företagen identifierar vi fyra särskilt viktiga delar:

De viktigaste förslagen inom kompetenspolitikens fyra områden:

För att kompetenspolitiken ska genomföras och bli verklighet föreslår vi att det sluts en nationell kompetensöverenskommelse mellan regeringen och arbetsmarknadens parter.

Arbetsmarknadens parter har tidigare, tillsammans med staten, tagit ett stort ansvar för omställning och kompetensutveckling genom det så kallade omställningsavtalet, som var ett inslag i en bredare överenskommelse om svensk arbetsmarknad och som också innehöll nya regleringar av arbetsrätten. Flera åtgärder har dessutom vidtagits med anledning av omställningsavtalet – ny studiefinansiering och en utredning om en ny finansieringsmodell för högskolan för kompetensutveckling av yrkesverksamma, för att bara ta två exempel.

Nu är det dags att bygga vidare på det framgångsrika konceptet – det är dags för en kompetensöverenskommelse 2.0. Vi menar att överenskommelsen bör innehålla förslagen i en ny, sammanhållen kompetenspolitik. Den pekar tydligt på vad regeringen, ansvariga myndigheter och arbetsmarknadens parter bör göra.

För att arbetet ska få en rivstart tjänar omställningsavtalet som förebild. Avtalet gav ansvaret och befogenheterna till de inblandade parterna. Därmed blev det starkt och på sikt framgångsrikt. Sverige kan inte vänta med att genomföra den nya kompetenspolitiken med hjälp av en ny kompetensöverenskommelse.

Det svenska systemet för kompetensförsörjning – i den mån det överhuvudtaget är möjligt att tala om ett system – är mångfacetterat (se figur 1). Siffrorna i figuren avser årsutfall för olika myndigheter och institutioner. En rad olika aktörer är involverade på nationell, regional och kommunal nivå. Uppdragen överlappar inte sällan varandra, och de inbördes roll- och ansvarsförhållandena är svåra att överblicka.

Figur 1. Ett komplicerat system.

Utbildningsdepartementet har naturligtvis en central funktion, inte bara som direkt ansvarigt för verksamheten vid landets universitet, högskolor och yrkeshögskolan, utan också genom sitt nationella politiska ansvar för verksamheter som grundskola, gymnasium och komvux/yrkesvux.

Genom sitt ansvar för arbetsmarknadspolitiken styr Arbetsmarknadsdepartementet över arbetsmarknadsutbildningen, som är ett centralt inslag i svensk kompetensförsörjning. Till detta kommer att flera andra departement, exempelvis Socialdepartementet och Näringsdepartementet, initierar processer, fattar beslut, har egna anslag och resurser samt tar fram uppdrag och riktlinjer som påverkar området.

Under Regeringskansliet finns ett stort antal myndigheter på central nivå med uppdrag att verkställa och genomföra regeringens politik. Skolverket, Myndigheten för yrkeshögskolan och Arbetsförmedlingen är tre av de mest centrala. Landets universitet och högskolor, som juridiskt har status som statliga myndigheter, utgör en egen kategori. På mer ”reguljär” regional nivå finns dessutom de statliga länsstyrelserna och de regionala självstyrelseorganen, som exempelvis tar fram planer för regional kompetensförsörjning.

Den centrala nivån, i form av politik och myndigheter, interagerar också med landets kommuner. Det är kommunerna som är huvudmän inte bara för grundskola och gymnasium utan även för komvux/yrkesvux. Den centrala och kommunala nivån har dock inte alltid, vilket vi ska se nedan, sammanfallande intressen. Dessutom är kommunerna inte bara politiska enheter på lokal nivå; de är också arbetsgivare inom viktiga välfärdsområden som skola och omsorg.

Fragmentiseringen inom den offentliga sektorn är iögonfallande. Till den komplexa bilden av systemet för kompetensförsörjning hör också att viktiga insatser genomförs ute i näringslivet – antingen direkt av företagen själva eller genom att de köper utbildning av andra företag.

Det förhållandet att systemet för kompetensförsörjning är komplext och uppdelat på många institutioner och myndigheter på olika nivåer är i sig ett problem; det skapar oöverskådlighet och ineffektivitet i flera avseenden (dubbelarbete, överlappande mandat, extra administration med mera). Från ett politiskt och medborgerligt perspektiv bidrar det också till problem när det gäller ansvarsutkrävande.

Men vid sidan av fragmentiseringen finns tre huvudfaktorer som gör att systemet i sin helhet inte levererar, det vill säga att kostnaderna är höga medan kompetensbristen i näringslivet är akut.

För det första. Det finns ingen klar, samlad strategi för svensk kompetensförsörjning. Det saknas tydliga mål för vad statens insatser ska leda till i form av bättre matchning och minskad kompetensbrist i näringslivet. Utan mål finns det naturligtvis inte heller någon strategi för en väl fungerande kompetensförsörjning.

Och utan mål och strategi följs självfallet inte heller den samlade politiken och resultaten av insatserna upp. Enskilda myndigheters och institutioners förehavanden granskas och utvärderas – men effekten av den samlade politiken blir sällan föremål för genomlysning.

För det andra. Systemet för yrkesutbildning är för svårt att överblicka. Flera olika utbildningsformer på gymnasial nivå för vuxna gör systemet svåröverskådligt, och de regionala variationerna i utbudet är stora. För företag som behöver rekrytera är det en utmaning att planera sin verksamhet utifrån yrkesutbildningarna. Det är inte heller enkelt att röra sig mellan yrkeshögskolan och högskolan.

En ytterligare utmaning gäller företagens egna möjligheter att investera i personalutbildning. Villkoren för att investera i humankapital är betydligt sämre än för investeringar i realkapital, såsom maskiner.

För det tredje. Kopplingen till näringslivet brister. Samverkan med och anknytning till näringslivet är avgörande för att utbildningar ska leda till jobb – till gagn för individen, företagen och samhället i stort. Det säger sig självt att formerna för samverkan och anknytning måste se olika ut beroende på vilken utbildningsform det gäller.

På gymnasiet, inom komvux och i arbetsmarknadsutbildningar handlar det om tillgången till praktikplatser på arbetsplatser. Företagen behöver också vara mer engagerade i yrkes- och programråd för utbildningarna. Näringslivets så kallade medfinansiering av yrkeshögskolan, bland annat genom LIA-platser (lärande i arbete), behöver också stärkas. I dag brister arbetslivsanknytningen alltför ofta, vilket skapar problem för kompetensförsörjningen på både kort och lång sikt. Företagen behöver därför stimuleras till att i ännu högre grad aktivt bidra till fler utbildningsplatser inom de olika yrkesinriktade utbildningsformerna.

År 2022 infördes det så kallade omställningsstudiestödet, ett ekonomiskt stöd för vuxna som vill vidareutbilda sig för att stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Stödet riktar sig till personer mellan 27 och 62 år som har arbetat en längre tid, och gäller utbildningar på universitet, högskola, yrkeshögskola, folkhögskola eller annan relevant utbildning.

Den utdelande myndigheten, CSN, har dock inte lyckats betala ut alla avsatta medel sedan stödets införande. Exempelvis fick 3 500 av 8 500 sökande inte tillgång till stödet eftersom CSN inte hann fatta beslut och genomföra utbetalningen. Exemplet illustrerar tydligt hur en del av utbildningssystemet inte hänger samman med en annan. Brister i CSN:s hantering ”tillåts”, på grund av att ett systemperspektiv saknas, påverka såväl individers omställning som företagens kompetensförsörjning.

En YH-utbildning kostar i genomsnitt 266 400 kronor. Redan efter tre år har de examinerade som fått arbete genererat 374 901 kronor i statliga intäkter. Även om man räknar in de studerande som inte tar examen eller inte får ett jobb betalar YH-utbildningarna i regel av sig efter tre och ett halvt år. Den resterande arbetslivet utgör således en samhällsvinst. Enligt våra beräkningar är detta i genomsnitt 144 000 kronor per år.

YH-utbildningarna bör därför ses som en positiv samhällsekonomisk investering. Exemplet visar på systemets felprioriteringar: trots de goda effekterna är yrkeshögskolan inte tillräckligt utbyggd i Sverige.

Sverige lider av en allvarlig kompetenskris. I det följande analyserar vi hur kompetenskrisen tar sig uttryck. Det är viktigt att dela upp den i sina beståndsdelar. Vi ser framför allt att problemen framträder på fyra områden:

Konsekvenserna för företagen och näringslivet som helhet är allvarliga. När tillgången till rätt kompetens saknas minskar företagens produktivitet, vilket i sin tur leder till lägre tillväxt.

Svenskt Näringslivs senaste rekryteringsenkät visar att sju av tio företag har svårt att rekrytera och att var fjärde rekrytering misslyckas helt. Kompetensbristen finns tämligen brett över hela arbetsmarknaden, men några områden där efterfrågan är särskilt hög är el, teknik och digital infrastruktur, enligt rapporten.

Två utbildningsnivåer sticker ut i företagens efterfrågan på medarbetare: gymnasial yrkesutbildning samt yrkeshögskola/eftergymnasial yrkesutbildning. Med gymnasial yrkesutbildning avses medarbetare som är utbildade i gymnasieskolan eller på komvux (yrkesvux). Vartannat företag som försökt rekrytera har velat anställa en medarbetare med gymnasial yrkesutbildning. Det är en kraftig ökning under de senaste tio åren – 2012 var motsvarande siffra drygt en tredjedel.

Efterfrågan på medarbetare med bakgrund från yrkeshögskola/eftergymnasial yrkesutbildning är också betydande. Drygt 30 procent av företagen uppger att de gärna hade velat att den sökande hade en yrkeshögskoleutbildning. Företagens efterfrågan på arbetskraft med denna utbildningsbakgrund har legat på konstant höga nivåer sedan 2012.

Efterfrågan på medarbetare med andra utbildningsbakgrunder är fortsatt hög, men inte riktigt på samma nivåer: högskola/universitet (30 procent), högskoleförberedande gymnasieutbildning (15 procent) och forskarutbildning (2 procent).

Svårigheterna att rekrytera får allvarliga följdverkningar för verksamheterna – exempelvis försämrad lönsamhet till följd av ökade kostnader, att företag tvingas tacka nej till uppdrag eller att planerad expansion uteblir. Kompetensbristen är redan i dag allvarlig. Samtidigt står Sverige inför flera stora samhällsförändringar som kräver många nya medarbetare med kompetens från olika utbildningsbakgrunder. Det handlar bland annat om den gröna industrialiseringen, upprustningen av försvaret och omställningen av energisystemet – inte minst genom utbyggnaden av ny kärnkraft.

Matchningen på arbetsmarknaden har försämrats över tid. Sedan finanskrisen 2009 har Sverige haft både hög arbetslöshet och samtidigt stora svårigheter för företagen att hitta yrkeskompetens. En ny studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) pekar på att missmatchen på arbetsmarknaden i Sverige är värre än i övriga Norden. Långtidsarbetslösheten har inte heller sjunkit i Sverige, till skillnad från i våra grannländer.

De övriga nordiska länderna satsar dessutom betydligt mer på arbetsmarknadsutbildningar än vad som görs i Sverige.

Under senare år har även antalet arbetslösa som deltar i Arbetsförmedlingens upphandlade matchningstjänster minskat kraftigt. I dag är det bara omkring 10 procent av de inskrivna på Arbetsförmedlingen som deltar i en matchningsinsats.

Ungefär nio av tio svenska företag erbjuder någon form av utbildning. Detta är en hög andel, men dessvärre minskar den tid de anställda utbildar sig på företagen. Enligt den största jämförande undersökningen mellan företag i olika länder minskade kurskostnadernas andel av de totala personalkostnaderna i Sverige från 1,6 procent år 2015 till 1,3 procent år 2020.

Av de totalt 23 miljarder kronor som satsades på personalutbildning i Sverige 2020 användes cirka 69 procent av det totala antalet kurstimmar till interna personalutbildningar och 31 procent till externa kurser. Företagen köpte därmed externa utbildningar för omkring 7,1 miljarder kronor.

Utvecklingen är allvarlig, eftersom företagsutbildningar som höjer medarbetarnas kompetens i specifika arbetsuppgifter både stärker företagen och ökar personalens motståndskraft – till exempel mot arbetslöshet. I andra länder investerar företagen mer i personalutbildning, och flera har dessutom infört skattelättnader för kompetensinvesteringar.

Diagram 1. Totala kurskostnader som andel av totala personalkostnader inom företagen i procent efter land.

Den stora omställningsreformen på svensk arbetsmarknad 2022 skulle bana väg för mer vidareutbildning och yrkesväxling för anställda. Genom att ge medarbetare som är väletablerade på arbetsmarknaden möjlighet att studera ett år med stöd från staten och arbetsgivarna via omställningsorganisationerna, var tanken att det livslånga lärandet skulle accelerera. Men reformen har fått en långsam start.

Målet med omställningsreformen var att fler anställda skulle vidareutbilda sig och stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Detta skulle i sin tur förbättra företagens kompetensförsörjning och konkurrenskraft.

Införandet av reformen har dock kantats av en rad byråkratiska problem som satt käppar i hjulen för dem som vill vidareutbilda sig eller ställa om i yrkeslivet. Under 2024 fick 12 400 personer omställningsstudiestöd, en ökning med 139 procent jämfört med 2023. Men endast hälften av det statliga anslaget för studiestöd på 2,8 miljarder kronor nyttjades. Under 2025 ökar anslaget till 4,9 miljarder kronor.

Enligt prognoserna från 2022 skulle cirka 50 000 vuxna studera med omställningsstudiestöd 2025. I dagsläget talar dock mycket för att inte ens 20 000 personer kommer att göra det.

Det splittrade kompetenslandskapet, näringslivets behov av arbetskraft, kartläggningen av relevanta utbildningsformer och pågående politiska processer pekar enligt Almega Utbildningsföretagen tydligt på behovet av en ny kompetenspolitik. Vi drar följande slutsatser inför ett nödvändigt reformarbete.

För det första. Det behövs en samlad strategi för svensk kompetensförsörjning. Den nuvarande fragmentiseringen måste brytas. Det duger inte att olika departement, myndigheter, regioner och kommuner arbetar i princip okoordinerat – utan egentlig samordning mellan aktörer på olika nivåer eller inom olika samhällssektorer.

Det leder till resursslöseri: onödig byråkrati och alltför låg samlad effekt av de insatser som samhället genomför. Men lösningen är inte stora organisationsförändringar eller sammanslagningar av myndigheter. Sådana förändringar tar mycket kraft och tid. Tiden bör i stället läggas på verkliga reformer som snabbt kan ge effekt. Därför bör en nationell strategi med tydliga mål och åtgärder tas fram, som regelbundet följs upp och utvärderas.

För det andra. De samlade insatserna för svensk kompetensförsörjning måste tydligare inriktas mot behoven i det privata näringslivet. Kompetensbrist råder i både offentlig och privat sektor, och det är självklart att offentlig verksamhet också måste få sina behov tillgodosedda. Men i flera utbildningsformer finns i dag en besvärande tendens att ensidigt gynna den offentliga sektorns behov, exempelvis inom yrkesvux.

Att kommunerna driver vuxenutbildningen innebär naturligtvis inte att den enbart ska täcka kommunernas behov. Kommuner, liksom stat och regioner, måste i sin utbildningsplanering även beakta näringslivets behov. Näringslivet är ryggraden i den svenska välfärdsstaten – de privata företagens perspektiv måste ges tydligare prioritet.

För det tredje. Satsa på de utbildningsformer som fungerar och är efterfrågade. Det finns inget tydligt samband mellan hur effektiva och efterfrågade olika utbildningsformer är och vilken politisk prioritet de får. Yrkeshögskolan har visserligen vuxit under senare år, men dess storlek och omfattning står inte i paritet till den betydelse den har för företagen och de resultat den levererar. I stället satsar politiken fortsatt stora resurser på att bygga ut den akademiska högskolan.

Samma mönster syns på gymnasial nivå. Näringslivet efterfrågar i mycket hög grad personer med gymnasial yrkesutbildning. Ändå görs inte tillräckligt för att öka yrkesutbildningarnas attraktivitet och kvalitet. I stället studerar många på högskoleförberedande program. Många av dessa söker sig sedan vidare till högskolan, men åtskilliga går också direkt ut i arbetslöshet eller tvingas senare till nya utbildningsinsatser. Det är ett stort slöseri – för samhället, företagen och individen.

För det fjärde. Det privata inslaget i systemet för kompetensförsörjning måste öka. Huvuddelen av de resurser som satsas av det offentliga går i dag till offentliga utbildningsinstitutioner – yrkesvux, yrkeshögskola och högskola, för att ta några exempel. Vissa visar goda resultat, andra inte. Samtidigt glöms ofta en viktig del bort i debatten: den privata personalutbildningen.

Det finns skäl att justera balansen mellan de resurser som det offentliga satsar på utbildningsinstitutioner respektive företagsintern utbildning. Den utbildning som bedrivs ute i företagen ligger, av lätt insedda skäl, närmare de faktiska behoven. Att företagen i högre grad själva fattar beslut om vilken utbildning som behövs för att säkra nödvändig kompetens är därför en rimlig utveckling. Politiken bör understödja detta, främst genom förmånligare skattevillkor.

För det femte. Det livslånga lärandet måste tydligare prägla systemet för kompetensförsörjning. Tiden då det räckte att utbilda sig under unga år – i grundskola, gymnasium och högskola – är sedan länge förbi. Arbetsmarknaden är dynamisk och föränderlig; kompetensbehoven utvecklas kontinuerligt. Men systemet för kompetensförsörjning har inte hängt med. Det krävs en ny inriktning på politiken med nya prioriteringar.

Det innebär bland annat att flexibla, målinriktade och näringslivsrelevanta utbildningsformer måste prioriteras, exempelvis yrkesvux, yrkeshögskola, personalutbildning och arbetsmarknadsutbildning inriktad mot bristyrken.

För det sjätte. Förändringar brådskar. Kompetenskrisen är ett allvarligt hot mot Sveriges ställning som företagar- och därmed välfärdsnation. Krisen slår mot företagens förutsättningar här och nu. Företag kan inte ta ordrar, jobb växer inte fram och tillväxten hämmas – skatteintäkterna minskar. Det är en ohållbar situation.

Stora och genomgripande förändringar krävs. Systemet för kompetensförsörjning i sin helhet måste renoveras. I reformarbetet är det viktigt att ha ett djärvt, långsiktigt mål. Men det fungerar inte att vänta tills ett nytt system är på plats. Metoden måste därför vara att driva förändring stegvis – genom partiella reformer – utifrån en tydlig strategi, där åtgärder regelbundet följs upp och utvärderas.

I ett brett perspektiv är utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken de viktigaste instrumenten för arbetsmarknadens kompetensförsörjning. Utifrån de samhällsproblem som identifierats i föregående kapitel om den svenska kompetenskrisen är det uppenbart att det finns stora tillkortakommanden på dessa områden. Det finns ett tomrum mellan utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken som gör att kompetensförsörjningen inte fungerar så effektivt som den borde.

De viktigaste delarna inom utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken är därför i behov av snabba reformer.

När företagens krav på kompetens skärptes i takt med teknisk utveckling, mer komplexa leveranskedjor och hårdare konkurrens under det sena 1990-talet introducerades kvalificerad yrkesutbildning (KY) 1996, föregångaren till yrkeshögskolan (YH). Tanken var att utbildningen snabbare skulle kunna möta efterfrågan på arbetskraft. Initiativet har blivit en framgångssaga – den senaste statistiken visar att av dem som tog examen 2022 var 89 procent i arbete 2023. Dessa siffror har varit stabila över tid.

YH-utbildningar skiljer sig från andra utbildningsformer genom sin starka koppling till arbetsmarknaden, där arbetsgivarnas medverkan är en förutsättning för att utbildningar ska kunna starta. Arbetsgivarnas engagemang märks bland annat genom att de erbjuder LIA-platser, deltar i utbildningarnas ledningsgrupper och ofta agerar initiativtagare till att starta nya utbildningar. Genom att lämna avsiktsförklaringar om behovet av utbildningar beskriver företagen efterfrågan på olika yrkesroller. Detta är en av de mest precisa metoderna för att kartlägga behovet av yrkeskompetens på arbetsmarknaden.

Yrkeshögskolan har successivt ökat antalet platser utan att kvaliteten har sjunkit (kvalitet mätt i examensgrad, andel examinerade i arbete, antal sökande per plats och nyttjande av beviljade utbildningsplatser). Trots att yrkeshögskolan inte kan beskrivas som något annat än ett framgångsprojekt tilldelas den i ett jämförande perspektiv fortfarande förvånansvärt små resurser från staten. I statens budgetproposition för 2025 satsades minst medel på yrkeshögskolan, jämfört med andra utbildningsalternativ för vuxna.

År 2023 hade yrkeshögskolan 84 470 studerande. En majoritet av dessa läste inom områdena ekonomi, administration och försäljning, data/IT, hälso- och sjukvård samt socialt arbete, samhällsbyggnad och byggteknik samt teknik och tillverkning.

Anslagen till yrkeshögskolan lämnades oförändrade mellan 2024 och 2025, och det totala antalet platser kommer endast att öka marginellt. I sammanhanget ska dock nämnas att regeringen 2023 aviserade en historisk utbyggnad av utbildningsformen. Från 2024 till och med 2026 ska yrkeshögskolan växa med 15 procent till cirka 57 000 årsstudieplatser.

I vårändringsbudgeten för 2025 föreslår regeringen dessutom drygt 300 miljoner kronor till yrkeshögskolans korta kurser (upp till 20 veckor). Satsningen innebär en stor utökning av antalet kurser under 2025 och 2026. Därtill möjliggör den att Myndigheten för yrkeshögskolan kan satsa något mer på YH-program under 2026.

Yrkeshögskolan har vuxit till att i dag ta emot fler än 100 000 studerande varje år, och utbildningsinriktningarna blir alltmer fokuserade på nyindustrialiseringen, digitaliseringen och den gröna omställningen. Det statliga stödet för utbildningar inom yrkeshögskolan uppgår totalt till cirka 4,5 miljarder kronor.

Den statliga utredningen Framtidens yrkeshögskola – stabil, effektiv och hållbar föreslog 2023 en rad reformer för att förtydliga yrkeshögskolans roll i utbildningssystemet och skapa förutsättningar för att den ska kunna fortsätta utvecklas med bibehållen kvalitet.

Utredningen innehåller flera förslag. Bland annat betonas att yrkeshögskolan bör fortsätta expandera för att stärka näringslivets kompetensförsörjning, att arbetsmarknadens behov ska vara styrande och att kvaliteten och tilliten till yrkeshögskolan även framöver måste vara hög. Utredningen föreslår en total expansion med cirka 17 700 platser över tio år, motsvarande en ökning med 35 procent jämfört med antalet årsstudieplatser 2023.

Ett nytt initiativ, lanserat av regeringen 2023, är en yrkesutbildning på gymnasial nivå med utgångspunkt i den modell som tillämpas för yrkeshögskolan. En pilotverksamhet startade 2024 och pågår till 2026. Inriktningen är bristyrken, med särskilt fokus på den gröna omställningen. För pilotverksamheten avsattes 25 miljoner kronor 2024, och 100 miljoner kronor är budgeterat årligen för 2025 och 2026. I vårbudgeten för 2025 gav regeringen besked om att förlänga pilotverksamheten till 2028, i avvaktan på en utvärdering.

Förlängningen ger Myndigheten för yrkeshögskolan möjlighet att pröva nationell yrkesutbildning även inom tjänstesektorn, även om syftet framför allt är att skapa tid för en ordentlig utvärdering innan beslut fattas om en eventuell permanentning av utbildningsformen.

Myndigheten för yrkeshögskolan (MYH) skriver på sin hemsida: Utbildningarna syftar till att studerande snabbt ska komma i arbete inom bristyrken. De ska ge både en teoretisk förankring inom yrkesområdet och genomföras i samarbete med berört arbetsliv, med lärande i arbete som en viktig del i utbildningen.

År 1968 fick Sveriges kommuner i uppdrag att anordna kommunal vuxenutbildning (komvux). Individernas efterfrågan och behov ska vara styrande för vilka utbildningar kommunerna erbjuder. Komvux är uppbyggt av fristående kurser som är utformade för att individer ska kunna fullborda grundskolan eller läsa in en gymnasieutbildning.

Under 1990-talskrisen började staten ge kommunerna öronmärkta medel för att skapa utbildningsplatser inom komvux. Detta lade grunden för en omfattande satsning på vuxenutbildning som kallades Kunskapslyftet, vilken pågick mellan 1997 och 2002.

Sedan 2009 kan kommuner även ansöka om medel från Skolverket för mer yrkesinriktade utbildningar. Målgruppen för satsningen är personer med svag förankring på arbetsmarknaden och personer som saknar gymnasieutbildning.

Under 2023 studerade 220 096 elever på komvux på gymnasial nivå. Av dessa läste 39 600 en yrkesinriktning på minst 400 poäng, vilket motsvarar 18 procent av det totala antalet elever på gymnasial nivå. De vanligaste inriktningarna var vård och omsorg samt barn och fritid.

Trots omfattande satsningar lämnas i dag stora delar av Skolverkets öronmärkta pengar för yrkesvux tillbaka till staten. SKR menar att kortsiktigheten i stödet (ett år) hindrar kommunerna från att investera i exempelvis maskiner som behövs för vissa utbildningar. Regeringen har aviserat en ändring av reglerna och föreslog i budgetpropositionen för 2025 att bidragen ska löpa över två år.

Ambitionerna krockar emellertid ibland med verkligheten. I regeringens senaste budgetproposition tillförs yrkesvux 11 000 nya platser. Samtidigt fylls inte dagens utbildningsplatser. År 2023 läste 39 600 elever en yrkesutbildning i ett system med 65 000 platser. Nya platser blir i en sådan situation mest symbolpolitik: kommunerna hinner inte handla upp eller tillskapa nya platser under innevarande år. Satsningarna på yrkesvux måste därför vara långsiktiga och uthålliga – och fokus måste ligga på att justera regelverken och öka attraktiviteten.

År 2024 presenterades utredningen Växla yrke som vuxen – en reformerad vuxenutbildning och en ny yrkesskola för vuxna, med uppdrag att föreslå hur en ny form av yrkesutbildning på gymnasial nivå för vuxna kan införas.

Utredningen föreslog bland annat att statsbidraget till yrkesutbildningar inom komvux behöver reformeras genom att bli mer långsiktigt och delas ut treårigt (från och med 2025 kommer kommuner att kunna ansöka om statsbidrag för upp till två år framåt i tiden), med ett tilläggsbidrag på ett år.

Därtill föreslås en uppräkning av dagens statsbidragsnivåer med 20 procent. I vårbudgeten 2025 aviserade regeringen att den hade för avsikt att höja ersättningsnivåerna i statsbidraget för regionalt yrkesvux i enlighet med förslagen i betänkandet. Regeringen meddelade också att den avsåg att återkomma i fråga om övriga förslag.

Arbetsmarknadsutbildningarna har alltid varit en viktig del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Historiskt har Arbetsförmedlingens utbildningar varit den främsta vägen till yrkesutbildning för vuxna.

I en nordisk jämförelse sticker Sverige ut genom att en liten andel av den aktiva arbetsmarknadspolitiken utgörs av arbetsmarknadsutbildningar. I Sverige har subventionerade anställningar i högre grad prioriterats än i våra grannländer. Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) har konstaterat att det är förvånande att en så liten del av anslaget till Arbetsförmedlingen går till arbetsmarknadsutbildning, särskilt när många arbetslösa har låg kompetens. Även Finanspolitiska rådet pekade 2024 på behovet av att öka volymerna i arbetsmarknadsutbildningar.

Utbildningarna är korta och yrkesinriktade, särskilt framtagna för branscher där det råder brist på arbetskraft. De behöver inte följa skollagstiftningen, utan kan i högre grad anpassas efter branschernas förutsättningar. Deltagarna är ofta personer som står långt ifrån arbetsmarknaden, till exempel långtidsarbetslösa, nyanlända eller personer med funktionsnedsättningar.

Sedan slutet av 1980-talet har utbildningarna upphandlats av privata utbildningsanordnare eller via kommunal uppdragsverksamhet. I början av 1990-talet deltog fler än 60 000 personer i arbetsmarknadsutbildningar. Under 2000-talet växte de yrkesinriktade utbildningarna inom komvux (yrkesvux) fram. Men det totala antalet platser fortsatte att minska. År 2024 deltog endast 17 380 arbetssökande i en arbetsmarknadsutbildning – en jämförelsevis mycket låg siffra. Antalet deltagare i yrkesvux har inte fullt ut kunnat kompensera för nedgången, vilket lett till att allt färre arbetslösa vuxna går på yrkesinriktade utbildningar.

Avvecklingen av arbetsmarknadsutbildningarna har varit förödande för företagens kompetensförsörjning. Svensk yrkesutbildning har nu en kraftig slagsida mot kommunernas behov. Både arbetsmarknadsutbildningar och yrkesvux behövs för att klara kompetensförsörjningen, integrationen och för att motverka långtidsarbetslösheten.

En rapport från Arbetsförmedlingens analysavdelning från 2025 har studerat kostnadseffektiviteten i arbetsmarknadsutbildningarna. Utbildningar inom transport, maskin, IT/teknik, vård och lokalvård är mest kostnadseffektiva och bidrar mest till kompetensförsörjningen. Hantverk, bygg samt kontor/ekonomi ligger på en mellannivå, medan handel, restaurang, kultur och media samt naturbruk har låg effektivitet och bidrar svagt till kompetensförsörjningen.

Utbildningar riktade till grupper som står långt från arbetsmarknaden – exempelvis personer utan gymnasieutbildning, långtidsarbetslösa och utrikes födda – är mest kostnadseffektiva, särskilt inom transport. En analys av ackumulerade intäkter minus kostnader fem år efter programstart bekräftar denna bild: transport, IT/teknik och maskin ger störst ekonomiskt utfall, följt av vård, lokalvård och kontor/ekonomi, medan restaurang, naturbruk och kultur/media uppvisar negativa resultat.

I 2025 års regleringsbrev gav regeringen Arbetsförmedlingen i uppdrag att ta fram en plan för fler deltagare i arbetsmarknadsutbildningar. Planen innehåller flera konkreta åtgärder för att myndigheten ska kunna anvisa fler arbetslösa till utbildningar. Volymmässigt innebär detta att antalet deltagare förväntas öka med 2 300 under innevarande år, 7 900 under nästa år och 10 400 under 2027, jämfört med 17 400 deltagare under 2024.

Moderaterna arbetar för närvarande med ett förslag om praktikavdrag – en idé som tidigare lyfts i debatten av bland andra Svenskt Näringsliv. Partiet håller på att konkretisera förslaget men menar att regelverket för arbetsgivare som vill bidra med praktikplatser måste vara likartat oavsett utbildningsform. Handledare ska också kunna handleda praktikanter oavsett vilken utbildning de tillhör. FoU-avdraget fungerar som förebild, och förslaget utarbetas utifrån samma inriktning.

Sverigedemokraterna vill inte att vuxenutbildningen i Sverige ska fungera som ett ”integrationsprojekt för att försöka reparera en katastrofal migrationspolitik”. I sitt regionpolitiska inriktningsprogram för 2024 ställer sig dock partiet bakom att vuxenutbildningarna bör stärka sin koppling till näringslivet. Partiet vill även ”överväga privata alternativ för att ge utrymme för mer specialinriktade och kostnadseffektiva utbildningar”.

Liberalerna vill att alla ska ha rätt att läsa in grundläggande och särskild behörighet på komvux. Genom skattelättnader vill partiet uppmuntra arbetsmarknadens parter att bygga upp individuella kompetenskonton för vidareutbildning och omskolning. Fokus ligger på det som partiet menar genererar jobb: regionalt yrkesvux och en starkare yrkeshögskola.

De motioner som lämnats in från oppositionspartierna ger en bild av oppositionens syn på regeringens kompetenspolitik, liksom den idéutveckling som pågår i partierna.

Socialdemokraterna menar att det behövs en nationell plan för att bättre överblicka, kartlägga och samordna arbetet med kompetensförsörjning. Partiet anser också att nedskärningarna av Arbetsförmedlingen är felaktig politik. Socialdemokraterna vill fördubbla antalet deltagare i arbetsmarknadsutbildningar.

I partiets utkast till nytt partiprogram framgår synen på kompetensbristen och hur den ska hanteras. Bland annat lyfts följande principer och förslag:

Socialdemokraterna vill dessutom att staten tar ett större ansvar för investeringstunga utbildningsmiljöer. Detta ska ske genom höjd ersättning per plats inom regionalt yrkesvux och en översyn av statsbidraget för yrkesutbildningar inom komvux. Partiet menar också att kontrollen över vuxenutbildningarna behöver stärkas, eftersom kommunerna har svårigheter med upphandlingar och med att få utbildningsföretag att lämna anbud.

Centerpartiet föreslår att Arbetsförmedlingen måste decentraliseras. Partiet menar att det ”behövs en gigantisk omorientering av synen på yrkesutbildningar i Sverige”. Detta ska ske genom att yrkeshögskolan får 20 000 fler platser de kommande åren, samt genom att det blir enklare för företag att starta lärlings- eller traineeutbildningar genom mer förmånliga villkor.

Partiet är också starka förespråkare för de numera nedlagda branschskolorna och anser att det inte fanns någon anledning att lägga ner de verksamheter som fungerade väl. Centerpartiet menar att kostnaden är liten i sammanhanget men att nyttan skulle bli stor.

Vänsterpartiet har lanserat konceptet Sverigejobb, en ny arbetsmarknadspolitisk insats riktad till arbetslösa med kompetens inom bygg och anläggning. Partiet är starkt kritiskt till regeringens hållning gentemot Arbetsförmedlingen. De föreslår ökade anslag för mer personal, fler kontor och en säkerställd lokal närvaro med likvärdig service i hela landet.

Vänsterpartiet vill dessutom att studerande på yrkeshögskolan ska ha samma rätt till studiestöd som högskolestudenter.

Miljöpartiet vill inrätta en nationell samordnare med ansvar för att koordinera och främja insatser inom kompetensförsörjning. Partiet vill också se särskilda program för den gröna omställningen, med fokus på bland annat förnybar energi och hållbara näringar. Dessutom vill Miljöpartiet bredda omställningsstödet och rikta yrkesutbildningarna tydligare mot bristyrken.

Den 20 november 2024 presenterades utredningen Fler vägar till arbetslivet, med syftet att undersöka om gymnasieskolan ska erbjuda fler vägar till arbetslivet som tar hänsyn till arbetsmarknadens behov, elevers olika förutsättningar för lärande och det faktum att många elever inte är redo att göra sitt yrkesval redan i årskurs nio.

Utredningen föreslår att nya, mer praktiskt inriktade yrkesprogram införs för elever som inte är behöriga till de nuvarande yrkesprogrammen. Dessa program ska främst innehålla yrkesämnen, medan de gymnasiegemensamma ämnena minskas. Eleverna får därmed inte samma allmänna kompetens som på de längre programmen, men utbildningen blir mer omfattande än dagens introduktionsprogram. Utredningen konstaterar också att det behövs nya nationellt anpassade yrkesutbildningar för elever som inte är behöriga till dagens nationella program. Dessutom föreslås att branschskolorna – en försöksverksamhet mellan 2018 och 2023 som erbjöd smalare yrkesutbildningar med stort värde för näringslivet – återupptas.

Inom den högre utbildningen och forskningen tar regeringen, inte minst i efterdyningarna av den forskningspolitiska propositionen, flera initiativ och aviserar nya utredningar. Tre centrala initiativ kan särskilt urskiljas:

Av den bild som framträder av partiernas positioner, reformutvecklingen och de aktuella politiska idéprocesserna kan, enligt vår bedömning, flera intressanta slutsatser dras.

För det första. Det finns en bred politisk uppslutning kring vikten av yrkesutbildning i generella termer. Regeringen genomför flera viktiga satsningar på området, flera utredningar behandlas just nu i Regeringskansliet och fler initiativ verkar vara på väg. Oppositionspartierna driver på och vill ofta gå fortare fram. Inom högskole- och forskningspolitiken riktar regeringen tydligt fokus mot en reform av högskolans finansieringssystem och satsningar inom STEM-området.

För det andra. Både utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken är traditionellt präglade av politisk konflikt. Så är det fortfarande, inte minst inom skolpolitiken där det finns gott om stridsfrågor. Även när det gäller synen på yrkesutbildning i bred mening – gymnasial, eftergymnasial och arbetsmarknadsutbildning – finns det skiljelinjer både i sakfrågor och prioriteringar. Men skillnaderna har över tid minskat.

För det tredje. Genomgången av propositioner, motioner och partidokument visar på idéer som spretar åt flera olika håll. Men flera förslag – exempelvis praktikavdrag och en nationell samordnare för kompetensförsörjning – ligger nära näringslivets positioner. Behovet av att öka samordningen inom kompetenspolitiken är en insikt som delas av flera partier.

För det fjärde. Det finns ett momentum i kompetenspolitiken: flera processer pågår, aktiviteten är hög och idéutvecklingen spännande. Detta utgör en utmärkt utgångspunkt för en reformperiod i svensk politik. Det som krävs är ett samlat grepp – strategi, prioriteringar och uppföljning. Inte minst utifrån det perspektivet vill Almega Utbildningsföretagen bidra konstruktivt.

En ny sammanhållen kompetenspolitik bör omfatta både den offentligt finansierade utbildnings-, arbetsmarknads- och näringspolitiken samt de privat- och företagsfinansierade utbildningarna, inklusive insatserna för kompetensutveckling.

Matchande kompetens bland vuxna individer på arbetsmarknaden är elefanten i rummet när det gäller kompetensförsörjningen. Alla vet att den saknas, men få kan formulera vad den egentligen består av och vilka åtgärder som kan lösa problemet. Det innebär att lösningarna ofta blir ofullständiga och svagt kopplade till arbetsmarknadens dynamik.

Grunden för en sammanhållen kompetenspolitik är en gemensam bild av vilken kompetens individen kan utveckla genom samhällets olika utbildningsformer och hur denna kompetens kan valideras.

Det behövs en bred uppslutning kring en sammanhållen kompetenspolitik. Det är inte bara en fråga för regeringen, berörda ministrar och sektorsmyndigheter. För att nå målen föreslår vi att regeringen tar fram en samlad strategi – en kompetensöverenskommelse – i samråd med arbetsmarknadens parter. Strategin bör fastställas av riksdagen.

Regeringen ska minst en gång om året redovisa för riksdagen hur målen i kompetensöverenskommelsen följs upp.

Överenskommelsen bör mejsla fram en kompetenspolitik som har tre utgångspunkter:

Figur 2. Utbildningsföretagens modell En sammanhållen kompetenspolitik för tillväxt.

Fler företag kommer framöver att rekrytera nya medarbetare direkt från utbildningar. För att stärka yrkesutbildningarna behöver både privata och offentliga arbetsgivare bli bättre på att medfinansiera utbildningar och ta emot studerande på praktik. Detta gäller särskilt yrkesutbildningarna för vuxna inom komvux, Arbetsförmedlingen och yrkeshögskolan.

En undersökning från Svenskt Näringsliv 2024 visar att 90 procent av företagen känner till yrkeshögskolan, varav sex av tio uppger att de har god kännedom. Av de företag som engagerat sig har fyra av tio tagit emot studerande på LIA (Lärande i arbete) och tre av tio deltagit i en ledningsgrupp. Erfarenheterna är mycket positiva – mer än nio av tio företag uppger att de är nöjda med sitt engagemang.

Näringslivets viktigaste bidrag till yrkesutbildningarna är att delar av utbildningen förläggs till arbetsplatser. Men tillgången till praktikplatser är begränsad. I högkonjunktur saknas ofta tid och resurser för handledning, medan lågkonjunktur kan göra att företag drar sig för att ta emot praktikanter.

På grund av det breda behovet av yrkeskompetens krävs betydligt fler praktikplatser. Ett väl fungerande system bör ses som ett gemensamt ansvar för utbildningsanordnare och arbetsgivare.

Vi föreslår därför att ett praktikavdrag införs. Avdraget bör utformas som en reducering av arbetsgivaravgiften för handledare. Detta ger både företaget och handledaren drivkrafter samt ett erkännande av vikten av att ta emot praktikanter. Nivån på avdraget bör ligga på tre till fem procentenheter, men behöver utredas närmare. Regeringen bör därför ta initiativ till en utredning om införande av praktikavdraget.

För att höja statusen på företag som engagerar sig i yrkesutbildningarna föreslår vi en modell för certifiering av arbetsgivare som tar emot studerande. En certifiering skulle kunna bidra till både ökad kvalitet och långsiktighet i systemet.

Certifieringen bör ske genom en tredjepartsorganisation, förslagsvis i samverkan mellan Svenskt Näringsliv och LO. I Nederländerna finns en obligatorisk modell via organisationen SBB, som certifierat över 257 000 företag. SBB:s arbete sker branschvis i sektorskammare och kommittéer som sammanför yrkesutbildningar och arbetsmarknadens parter.

En liknande modell bör utvecklas i Sverige, gemensamt av regeringen och arbetsmarknadens parter, och ingå i en bred kompetensöverenskommelse.

Organisationen som ansvarar för certifieringen bör även ges i uppdrag att bygga upp en digital platsbank för praktikplatser och LIA. Nederländerna har redan infört ett framgångsrikt system med över 175 000 registrerade praktikplatser. Platserna kategoriseras där utifrån EQF-skalan, vilket tydliggör vilken utbildningsnivå de motsvarar.

Ett liknande system i Sverige skulle öka tillgången, skapa transparens och ge de studerande bättre möjlighet att hitta relevanta praktikplatser.

Yrkeshögskolan är en framgångssaga. Nyckelorden är relevans och flexibilitet. Utbildningarna svarar mot arbetsmarknadens behov och omprövas regelbundet. De är effektiva och målinriktade. Yrkeshögskolans tydliga idé har gett resultat: nöjda studenter som får jobb och nöjda arbetsgivare som kan anställa medarbetare med rätt kompetens.

Det är viktigt att yrkeshögskolan får bevara sin unika karaktär och stå emot de krafter som vill bidra till en ökad ”akademisering” av verksamheten. I takt med att yrkeshögskolan slår vakt om och utvecklar sin särart bör den byggas ut kraftigt. Det är rimligt att både den akademiska högskolan och yrkeshögskolan tilldelas fler utbildningsplatser, men den största ökningen bör ske inom yrkeshögskolan.

I utredningen Framtidens yrkeshögskola föreslås en årlig utbyggnad av yrkeshögskolan med 3,5 procent under perioden 2024–2033. Expansionen åren 2024–2026 innebär en ungefärlig ökning med 15 procent. Vi menar att den utbyggnadstakten behöver fortsätta och föreslår en jämn årlig ökning med fem procent under 2027–2030. En långsiktig och jämn utbyggnad skapar de bästa planeringsförutsättningarna för hela yrkeshögskolesystemet.

Den yrkesinriktade kommunala vuxenutbildningen fyller en viktig funktion för att öka tillgången på personer med yrkeskunskaper och förbättra matchningen på arbetsmarknaden. Precis som för annan grundskole- och gymnasieutbildning är det kommunerna som ansvarar för denna utbildningsform.

Men under senare år har yrkesvux allt mer fått inriktningen att främst tillgodose kommunernas egna behov av arbetskraft. Det är inte rimligt. De skattepengar som satsas måste också komma näringslivet till godo i form av nya medarbetare med aktuell yrkeskompetens. Här finns ett systemfel – staten måste agera tydligare.

Det krävs statliga regleringar och/eller ekonomiska incitament riktade mot kommunerna för att yrkesvux ska bidra till jobb i både offentlig och privat sektor. Den viktigaste reformen på kort sikt är att höja statsbidraget till yrkesutbildningar med 20 procent. Regeringen har föreslagit detta i vårändringsbudgeten 2025, och det är den enskilt viktigaste åtgärden för att skapa fler yrkesutbildningar inom komvux.

Nationell yrkesutbildning (NY) för vuxna är en utbildning på gymnasial nivå som bedrivs inom yrkeshögskolans ram och med dess modell som förebild. Utbildningsformen riktar sig till bristyrken som är centrala för näringslivet och där regionalt yrkesvux ofta saknar utbildningar.

Försöksverksamheten under 2024 och 2025 har haft en lovande start. Yrkeshögskolans modell fungerar – näringslivet har behov av och engagerar sig i utbildningarna. Regeringen har därför förlängt försöksverksamheten till och med 2028. Det är viktigt att en oberoende utvärdering genomförs för att ge underlag inför beslut om en permanentning. Mycket talar för att framgångsfaktorerna redan visat att NY bör permanentas.

Arbetsmarknadsutbildningarna fyller en central funktion för kompetensförsörjningen i flera branscher och för att långtidsarbetslösa snabbt ska få yrkeskompetens och bli anställningsbara. Den senaste utvärderingen av utbildningarnas kostnadseffektivitet visar tydligt att utbildningsformen behöver växa.

Regeringen och Arbetsförmedlingen har för perioden 2025–2027 aviserat en ökning av platserna, vilket är mycket positivt. Ett rimligt mål är att omkring 30 000 arbetslösa per år ska få möjlighet att gå en arbetsmarknadsutbildning. För att förbättra matchningen bör även leverantörer i Rusta och matcha 2 ges incitament att förbereda deltagare för utbildningar som ger störst chans till jobb. Själva anvisningen ska dock fortsatt vara Arbetsförmedlingens ansvar.

Information och kunskap om möjligheterna med eftergymnasiala yrkesutbildningar är avgörande för att fler ungdomar ska söka sig dit. Informationsinsatserna på gymnasial nivå måste därför intensifieras.

Regeringen bör öronmärka medel för både fysiska och digitala kampanjer i samverkan med relevanta myndigheter och näringslivet. WorldSkills Sweden – ett samarbetsorgan mellan staten och arbetsmarknadens parter – gör redan idag viktiga insatser. Deras roll bör stärkas och utvecklas.

Företagen behöver bättre förutsättningar att investera i personalutbildning. Företagens kompetensutvecklingsbehov är inriktade på arbetsrelaterade frågor och kompetenser som stärker produktiviteten, till exempel genom ökat samarbete på arbetsplatsen. Vidareutbildning som styrs av företagens behov och efterfrågan skapar mer resurseffektiva lösningar för samhället. Det minskar också behovet av statligt omställningsstöd och arbetsmarknadsutbildningar när företagen kan investera i befintliga medarbetares kompetens.

Idag är det i princip endast möjligt att göra skatteavdrag för utbildningar som har direkt koppling till den anställdes nuvarande arbetsuppgifter. Utbildningar som mer generellt stärker karriärmöjligheterna hos nuvarande arbetsgivare medger normalt sett inget avdrag. Det leder till att många arbetsnära och viktiga utbildningar inte genomförs – vilket drabbar både företag och individer.

Det är ute i företagen som den största förmågan finns att avgöra vilka kompetensbehov som är aktuella, både för företaget och för individen. Mycket talar därför för att statens finansiering av kompetensutveckling bör förskjutas – från stöd till offentliga utbildningsformer till skatteavdrag för företagens inköp av utbildningstjänster.

Kompetensavdraget är en central del i Utbildningsföretagens förslag till en ny modell för kompetensutveckling i arbetslivet. Det skulle innebära ett nödvändigt systemskifte för att säkerställa kontinuerlig kompetensutveckling hos arbetsgivare.

Regeringen har tidigare infört ett FoU-avdrag för att gynna svensk forskning, vilket sedan har utvidgats. Detta kan stå modell även för ett nytt kompetensavdrag.

Vi föreslår därför ett skatteavdrag på hälften av kurskostnaderna vid köp av externa utbildningar. Avdraget bör kopplas till företagens skattekonto för att vara så enkelt som möjligt att använda. Målet är tydligt: att öka kompetensutvecklingen i svenska företag.

Förslaget om kompetensavdrag är en del av Utbildningsföretagens nya modell för kompetensutveckling i arbetslivet. Modellen utgår från att arbetsgivarnas behov ska styra medarbetarnas kompetensutveckling. Detta skapar förutsättningar för att alla anställda kan ta del av systematisk fortbildning utifrån företagens behov.

För att den systematiska kompetensutvecklingen ska få ett verkligt genombrott krävs gemensamma initiativ från regeringen, utbildningsbranschen och arbetsmarknadens parter. En del av modellen är att etablera en kompetensvalutaför all utbildning. Läs mer om detta i nästa avsnitt.

Ett konkret exempel är ett branschdrivet initiativ inom samhällsbyggnadsområdet, lett av Byggföretagen och Byggnads. Projektet etablerar nya kompetenskrav för arbetsuppgifter som idag saknar tydliga kvalifikationer. Detta är ett exempel på hur kompetensvalutor kan skapas – och vi vill se många fler initiativ på liknande områden.

Det finns fortfarande stora hinder för att fler vuxna ska kunna utbilda sig genom hela livet. Det livslånga lärandet väntar på sitt stora genombrott. För att det ska bli möjligt måste flera hinder rivas – och belöningarna, eller ”valutan” för ansträngningen, bli tydligare än i dag.

Det nya huvudavtalet mellan Svenskt Näringsliv, LO och PTK, som trädde i kraft 2022, skulle ge tiotusentals anställda möjlighet att med kompetens- och omställningsstöd vidareutbilda sig för att stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Men hittills har stödet inte nyttjats i den utsträckning som förutspåtts.

Nyttjandegraden av omställningsstudiestödet ligger i dagsläget på endast cirka 50 procent. Det är en stor missräkning med tanke på det akuta behovet av yrkeskompetens både i näringslivet och bland anställda och arbetslösa.

Eftersom omställningsstudiestödets storlek motsvarar regeringens bedömning av kompetensbehoven på arbetsmarknaden är det oroande att antalet vuxna i omställningsutbildningar inte ökar snabbare. Vi föreslår därför att CSN, tillsammans med omställningsorganisationerna, får i uppdrag att ta fram nya förslag på regelförenklingar för att påskynda handläggningen. Det är orimligt att vuxna ska behöva avstå från utbildning för att CSN inte hinner fatta beslut i tid.

Skatteverkets regelverk gör det svårt för företag att investera i breda och karriärinriktade utbildningar för sina anställda.

Anställda som studerar parallellt med ordinarie arbete och får utbildningen finansierad av arbetsgivaren ska inte förmånsbeskattas. I dag tvingas dock många att betala förmånsskatt för utbildningar som inte är direkt kopplade till deras nuvarande arbetsuppgifter. Det är i praktiken en straffbeskattning av anställda som anstränger sig för att utveckla den kompetens arbetsgivaren har framtida behov av.

Varför bestraffa arbetsgivare som vill uppmuntra sina medarbetare att lyfta sin kompetens och skapa interna karriärmöjligheter? Anställda, företag och samhället som helhet vinner på denna typ av investeringar. Förmånsbeskattningen måste omedelbart upphävas.

Dagens regler gör det också svårt för omställningsorganisationerna att proaktivt stötta individer som ännu inte förlorat sin anställning, eftersom en utbildningsinsats då kan betraktas som en beskattningsbar förmån.

Sverige behöver etablera en kompetensvaluta som gör det enklare för både arbetstagare och arbetsgivare att identifiera, utveckla och tillgodogöra sig efterfrågad kompetens. Kompetensvalutan måste vara konvertibel mellan olika utbildningsformer. Ingen ska behöva börja om från början bara för att hen byter utbildningsväg.

Yrkeserfarenhet och yrkesskicklighet måste kunna erkännas som kompetens även utan formell utbildning. Det är orimligt att bedömningen av kompetens ska bygga på gymnasie- eller högskolemeriter från 15–20 år tillbaka i tiden. Vuxenutbildningen måste möta individer utifrån den erfarenhet de faktiskt har.

Den svenska referensramen för kvalifikationer (SeQF/EQF) och arbetet kring mikromeriter är en bra utgångspunkt, men spridningen och acceptansen är i dag låg inom både näringsliv och myndigheter.

För att kompetensvalutan ska bli trovärdig behöver den förvaltas av en fristående tredje part, på samma sätt som Riksbanken hanterar penningpolitiken. Ett exempel finns i Nederländerna, där en oberoende organisation auktoriserar vilka utbildnings- och valideringsleverantörer som får utfärda kompetensvalutor. Den auktoriserar även arbetsgivare som vill erbjuda lärlings- och praktikplatser.

En svensk modell bör bygga på att organisationens huvudmän utgörs av staten, arbetsmarknadens parter och utbildningsanordnarna – för att skapa både legitimitet och långsiktighet.

I det föregående kapitlet har vi visat vilka de bärande delarna är i en ny sammanhållen kompetenspolitik för högre tillväxt. Svenska företag måste kunna lita på att kompetensförsörjningen fungerar. Detta blir särskilt viktigt i en tid av ökad nationalism, där internationella regelverk – bland annat för frihandel – försämras. Då behöver svenska företag vara trygga i att det finns en världsledande inhemsk kompetensförsörjning.

Som rapporten visat finns det i grunden ett bra men alltför begränsat utbud av utbildningar för att möta näringslivets behov. En stor andel företag saknar naturliga samarbeten med utbildningsanordnare. Kompetensförsörjningens olika delar är för osynkade och på flera områden går utvecklingen antingen för långsamt eller åt fel håll.

Hur kan en sammanhållen kompetenspolitik etableras? När många samhällsaktörer ser problemen krävs att några tar konkreta initiativ.

Arbetsmarknadens parter har tidigare, tillsammans med staten, tagit ett stort ansvar för omställning och kompetensutveckling genom det så kallade omställningsavtalet. Det var en del av en bredare överenskommelse om svensk arbetsmarknad, som även innehöll nya regleringar kring arbetsrätten.

Nu är det dags att bygga vidare på det framgångsrika konceptet – det är dags för en ny kompetensöverenskommelse. Den bör innehålla både åtgärder som arbetsgivare och arbetstagare genomför i samverkan och insatser som staten ansvarar för.

Vi ser fram emot en konstruktiv debatt om innehållet och föreslår härmed att utgångspunkten är den nya sammanhållna kompetenspolitiken. Sverige kan inte längre vänta med att förbättra kompetensförsörjningen.

1 Regeringens budgetproposition 2024/25. Utgiftsområde 16. Utbildning och universitetsforskning, s 14.
2 Regeringens budgetproposition 2024/25. Utgiftsområde 14. Arbetsmarknad och arbetsliv, s 6.
3 Nils Karlson och Filippa Ronquist (2016) Yrkesutbildningens irrvägar. Stockholm: Ratio.
4 Lind, P. & Westerberg, A. (2015). Yrkeshögskolan – vilka söker, vem tar examen och hur går det sedan? Rapport 2015:12. IFAU.
5 MYH (2024). Årsredovisning 2024. Myndigheten för yrkeshögskolan.
6 Lind, P. & Westerberg, A. (2015). Yrkeshögskolan – vilka söker, vem tar examen och hur går det sedan? Rapport 2015:12. IFAU.
7 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025: Utgiftsområde 16, s. 100–101.
8 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025: Utgiftsområde 16, s. 100–101.
9 Johansson, K. & Löfgren, M. (2015). Arbetsmarknadsutbildningen – vid vägs ände eller vägen framåt? LO.
0 Waisman, G & Westin, U. (2025). Arbetsmarknadsutbildningars kostnadseffektivitet och bidrag till kompetensförsörjningen. Arbetsförmedlingen.
1 Arbetsförmedlingen (2025)..
2 Arbetsförmedlingen (2024). Årsredovisning.
3 Liljeberg, P., Roman, G. & Söderström, M. (2019). Gymnasial yrkesutbildning på komvux, 1995–2015. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.
4 Ibid
5 Skolverket (2024). Elever och studieresultat i kommunal vuxenutbildning 2023.
6 Liljeberg, P., Roman, G. & Söderström, M. (2019). Gymnasial yrkesutbildning på komvux, 1995–2015. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.
7 Sveriges Kommuner och Regioner (2022). Skrivelse avseende behov av att skyndsamt se över statsbidraget för regionalt yrkesvux samt insatser för individer på sfi.
8 Regeringskansliet (2024). Förstärkningar av bland annat yrkesutbildning för att bekämpa arbetslösheten.
9 Skolverket (2023). Elever och studieresultat i kommunal vuxenutbildning.
20 Regeringskansliet (2024). En helt ny utbildningsform för vuxna startar i hela landet.
2 Myndigheten för yrkeshögskolan (n.d.). Frågor och svar om pilotverksamheten om nationell yrkesutbildning.
22 Regeringskansliet (2023). Regeringen sjösätter pilotverksamhet med en ny form av yrkesutbildning.
23 Almega (2024). Rapport: Ett nytt kompetensavdrag för stärkt konkurrenskraft.
24 Svenskt Näringsliv (2024). Kompetens – var god dröj. Rekryteringsenkäten 2023/2024, s 4.
25 Svenskt Näringsliv (2024). Kompetens – var god dröj. Rekryteringsenkäten 2023/2024 (2024), s 26f.
26 Svenskt Näringsliv (2024). Kompetens – var god dröj. Rekryteringsenkäten 2023/2024, s 26ff.
27 Svenskt Näringsliv (2024). Kompetens – var god dröj. Rekryteringsenkäten 2023/2024.
28 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025: Utgiftsområde 14, s. 35.
29 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025: Utgiftsområde 14, s. 33.
30 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025: Utgiftsområde 16, s. 41.
3 Regeringen (2024). Regeringens proposition 2024/25:60 Forskning och innovation för framtid, nyfikenhet och nytta, s. 21
32 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025: Utgiftsområde 24, s. 18.
33 Regeringskansliet (2024), Förstärkningar av bland annat yrkesutbildning för att bekämpa arbetslösheten.
34 Regeringskansliet (2024), Förslag om utvidgat växa-stöd.
35 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025: Utgiftsområde 14, s. 7
36 Tidningen Näringslivet (2024). Sveket: När arbetslösheten stiger drar Arbetsförmedlingen ned – pengarna används inte.
37 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025: Utgiftsområde 16, s. 111.
38 Regeringskansliet (2024). Fler platser på yrkesutbildningar som leder till jobb.
39 Myndigheten för yrkeshögskola (2025). Yrkeshögskolan anpassar utbudet efter arbetsmarknadens behov.
40 Regeringskansliet (2024). Historisk utbyggnad av yrkeshögskolan.
4 Myndigheten för yrkeshögskolan (2024). Storsatsning på teknik och grön omställning när YH växer.
42 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025: Utgiftsområde 16, s. 9.
43 Regeringskansliet (2023). Regeringen sjösätter pilotverksamhet med en ny form av yrkesutbildning.
44 Regeringens proposition 2024/25:100. 2025 års ekonomiska vårproposition – Förslag till riktlinjer, s 12.
45 Svenskt Näringsliv (2022) Framtidens yrkesutbildning – ge branscherna makten. En reformagenda för gymnasial yrkesutbildning, s 25
46 Moderaterna (2025). 2. Kompetensförsörjning för fler jobb.
47 Sverigedemokraterna (2024). Kommunalpolitiskt inriktningsprogram 2024.
48 Liberalerna (n.d.). Vuxenutbildning.
49 Tidningen Näringslivet (2025). Hård kritik mot nedläggningen av skolorna – ”Jättedumt”.
50 Motion 2024/25:3070 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S). Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv.
51 Motion 2024/25:3024 av Åsa Westlund m.fl. (S). Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning
52 Motion 2024/25:2955 av Muharrem Demirok m.fl. (C). Livskraft och framtidstro på Sveriges landsbygder
53 Tidningen Näringslivet (2025). Hård kritik mot nedläggningen av skolorna – ”Jättedumt”
54 Motion 2024/25:1942 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V). Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv
55 Vänsterpartiet (2025). Vår politik – Högskolan och yrkeshögskolan
56 Motion 2024/25:2628 av Leila Ali Elmi m.fl. (MP). Förstärkta insatser för kompetensutveckling
57 Socialdemokraterna (2024). Socialdemokraternas partiprogram Utkast inför kongressen 2025.
58 C. Eriksson, M. Cederholm, T. Agdalen, A. Verené (2023). Framtidens yrkeshögskola – stabil, effektiv och hållbar (SOU 2023:31). S. 21–22.
59 C. Eriksson, M. Cederholm, T. Agdalen, A. Verené (2023). Framtidens yrkeshögskola – stabil, effektiv och hållbar (SOU 2023:31). S. 274.
60 A. Jutell, M. Karlsson, A. Muzic, Å. Tillqvist, S. Ek, M. Landh Nyberg, M. Andersson. (2024). Växla yrke som vuxen – en reformerad vuxenutbildning och en ny yrkesskola för vuxna. S. 19–20.
6 A. Jutell, M. Karlsson, A. Muzic, Å. Tillqvist, S. Ek, M. Landh Nyberg, M. Andersson. (2024). Växla yrke som vuxen – en reformerad vuxenutbildning och en ny yrkesskola för vuxna. S. 25.
62 Regeringens proposition 2024/25:100. 2025 års ekonomiska vårproposition – förslag till riktlinjer, s 12.
63 Regeringskansliet (2024). Fler vägar till arbetslivet SOU 2024:74.
64 Regeringskansliet (2024). Fler vägar till arbetslivet (SOU 2025:74), S. 275.
65 Regeringskansliet (2024). Fler vägar till arbetslivet (SOU 2025:74), S. 38.
66 Regeringen (2024). Budgetpropositionen för 2025.
67 Regeringen (2024). Forsknings- och innovationspropositionen 2024.
68 Regeringskansliet (2025). En STEM-strategi för Sverige